Och veckan fortsätter. Först slog Portsmouth tillbaka Liverpool med 2-0, vi konkurrerar ju numera mot Liverpool i placeringar, och sen... sen är Aaron Hughes ett berg, Chris Baird såg ut att kunna täcka ytor om han så hade behövt göra det i sömnen, Bobby Zamora, Zoltan Gera och Damien Duff skojade med Uniteds hopplock till backlinje och motståndet från Manchester, de skadeskjuta mästarlaget, hade ingenting att sätta emot.
Sir Alex hade kommit med idén att spela en sorts 4-4-2 som mer blev en 3-5-2 då Patrice Evra skulle ha ett högt utgångsläge och komma som en vänstermittfältare. Den gamle skotten från Aberdeen är känd för sina genidrag, men den här gången gick han på en stor mina. Han hade glömt att en av Premier Leagues formstarkaste yttrar, Damien Duff, höll till på kanten, och mot unge De Laet hade Duffern fritt spelrum.
Samtidigt, i det vitsvarta hörnet, har Roy Hodgson funnit den perfekta balansen i och med manfallet på anfallsfronten. Balansen stavas Zoltan Gera. Som en släpande anfallare löper han fåror i vartenda försvar och har tillsammans med Bobby Zamora inlett ett fruktbart och oerhört lyckat samspel.
3-0. Smakar som ett fint vin, en avec till kaffet eller en glass i solen. Nu tar vi Spurs utav bara farten.
söndag 20 december 2009
fredag 18 december 2009
Fredag.
Veckan har varit ett vackert skimmer, ett rosa moln, en riddare som räddar prinsessan från drakens våld, Lassie som hoppar mellan brinnande hustak och den avslutas med en lottning mot regerande Europa League-mästarna, eller UEFA-cupen som det hette förra året, Shaktar Donetsk. Fulham reste till ett svinkallt Schweiz med kniven på strupen och åkte hem med de tre poäng som behövdes, med två Bobby Zamora mål och en 2-3 seger. Och nu väntar alltså i 16-delen ett ukrainskt mästarlag. Man ska slå de alla, som det heter.
Och på tal om det, imorgon väntar Manchester United.
***
Conny Karlsson saknar licensen för att träna Helsingborg. När man började omvärdera sina åsikter om Fredin och HIF:s styrelse i och med managerrollinförandet så skjuter de sig själva i foten. Man blir trött.
Och på tal om det, imorgon väntar Manchester United.
***
Conny Karlsson saknar licensen för att träna Helsingborg. När man började omvärdera sina åsikter om Fredin och HIF:s styrelse i och med managerrollinförandet så skjuter de sig själva i foten. Man blir trött.
tisdag 15 december 2009
Sex med Hodgson
Det kan hända mycket under två dagar. På flera plan. Men det finns en tid och en plats för allt och jag är inte här för att skriva subtilt om livet.
Jag sitter på en buss med ett värdelöst nätverk på väg hem i vad som känns är natten trots att klockan bara är snart fyra, och i de fotbollsrelaterade funderar jag på Roy Hodgsons besvikelse, Henke Larssons vilja att arbeta och Erik Hamréns inte så enkla start med svensk media.
***
Hodgson ska skicka sin b-uppställning till vad som beskrivits som Fulhams viktigaste match sedan Portsmouth borta under The Great Escape. Han är trött på Europa nu. Det har skapat ett hårt matchande, en av hans viktigaste spelare har blivit allvarligt skadad och domarstandarden har varit väldigt låg. Och Hodgson vet ofta vad han talar om. Men jag vill inte hålla med honom. Det är i matcher av den vikt som spel i Europa alltid skapar som utvecklar lag, spelare och organisationer. Om Fulham vill fram måste man kriga mot blonderade domare, gnällande motståndare, skador och fula tilltag. Orättvisa är del av vardagen, och istället för att säga att man är trött på den, för när är man sugen på orättvisa, så borde Roy vända de små djävulsverk som drabbat Fulham under europaspelets gång till något positivt, till något som enar gruppen än mer.
Även om nu han nu skickar en b-uppställning till Schweiz hoppas jag innerligt att vi tar oss vidare. Finns det någon liten karma där ute i världen så kommer det också att ske. Vi är förtjänta av det.
***
I en annan del av världen, i Landskrona, tar Henrik Larsson över tränaruppdraget hos BoIS. Det känns tungt, precis som med allt annat som inte stämmer överens med ens verklighetsbild, men ur ett någorlunda objektivt perspektiv känns det som en bra plats att börja på. Henrik vill träna ett lag, det är något som blivit klarare och klarare, Landskrona har efter ett par mellansäsonger i Superettan allt att vinna, och går detta i papperskorgen börjar man helt enkelt bara om. Dessa förutsättningar leder till att även Henrik har allt att vinna.
Det är mycket möjligt att detta tar slut redan om ett år, då Larssons kontrakt går ut, men i det långa loppet tror jag den Store kommer bli lyckosam även inom tränarkarusellen. Det är som vissa påpekat, så även jag, att Henriks rutin från de stora mästerskapen, de stora matcherna och de stora tränarna betyder minst lika mycket, om inte mer, än det du lär och läser dig till på de tränarkurser svenska fotbollsförbundet anordnar. Det känns i det närmaste löjligt att driva med Henrik bara för att han inte har en tränarlicens, när andra nybörjare med licens inte kommer i närheten av de Henrik fått uppleva med sinne, kropp och själ.
***
Det är nästan så att jag inte orkar kommentera Erik Hamréns situation. Det är synd om honom. Media lyfter på varenda citatsten för att hitta något "häpnansväckande" att skriva om honom. Igår var det hans "miss" av Tobias Hysén, som inte alls var en miss utan helt enkelt dålig kommunikation mellan förbundets ledarstab och IFK Göteborgs läkare. Något Blåvitt-Rehn också bekräftat. Idag är det Marcus Allbäcks undvikande kommentarer när han fick frågan vad han tyckte om Zlatans kommentarer angående Allbäck som assisterande. Zlatan hade ifrågasatt seriositeten i utnämningen, och Allbäck sa att han inte visste om de orden som återgivits var det exakta. Allbäck sa mycket annat också, men det var just de där få orden som fick Robert Laul, Mats Olsson och resterande ankor i dammen att skriva långa krönikor om ärlighet och modern teknik (tydligen ska Zlatans ord finnas på band) och att Hamrén gjort fel som anställt Allbäck. Allbäcks opartiskhet har ifrågsatts, han umgicks ju med ett par av de där som fortfarande spelare när han var aktiv, och precis som med Henrik har tränarrutinen kommit i fokus.
Jag tycker att om Hamrén känner sig bekväm med Allbäck som sin assisterande, om Hamrén tror att Allbäck kan uppfylla de krav som kommer ställas på honom och om Allbäck själv tror att han är redo så finns det inga problem. Inte ännu i alla fall. Problem kommer säkert att uppstå men de får tas itu med när det uppstår. Måla inte fan på väggen. Det här är två herrar som har samarbetat med varandra tidigare, som känner varandra och som uppenbarligen vill arbeta med varandra. Att sedan ens komma på tanken, som Laul gjort, att Allbäcks inträde skulle innebära mer speltid för exempelvis Anders Svensson, bara för att Allbäck är assisterande, är inte bara ett hån mot Allbäck, utan även mot Svensson.
***
Bussen har blivit mörkare. Jag har redan stålsatt mig för alla irriterande blickar som kommer riktas mot mig när jag tänder lampan ovanför mig, men jag måste fortsätta med Svarta Vykort. Som vanligt så slits jag mellan mina åsikter om Birro, och det är säkert det han vill, men just nu gillar jag honom.
Jag sitter på en buss med ett värdelöst nätverk på väg hem i vad som känns är natten trots att klockan bara är snart fyra, och i de fotbollsrelaterade funderar jag på Roy Hodgsons besvikelse, Henke Larssons vilja att arbeta och Erik Hamréns inte så enkla start med svensk media.
***
Hodgson ska skicka sin b-uppställning till vad som beskrivits som Fulhams viktigaste match sedan Portsmouth borta under The Great Escape. Han är trött på Europa nu. Det har skapat ett hårt matchande, en av hans viktigaste spelare har blivit allvarligt skadad och domarstandarden har varit väldigt låg. Och Hodgson vet ofta vad han talar om. Men jag vill inte hålla med honom. Det är i matcher av den vikt som spel i Europa alltid skapar som utvecklar lag, spelare och organisationer. Om Fulham vill fram måste man kriga mot blonderade domare, gnällande motståndare, skador och fula tilltag. Orättvisa är del av vardagen, och istället för att säga att man är trött på den, för när är man sugen på orättvisa, så borde Roy vända de små djävulsverk som drabbat Fulham under europaspelets gång till något positivt, till något som enar gruppen än mer.
Även om nu han nu skickar en b-uppställning till Schweiz hoppas jag innerligt att vi tar oss vidare. Finns det någon liten karma där ute i världen så kommer det också att ske. Vi är förtjänta av det.
***
I en annan del av världen, i Landskrona, tar Henrik Larsson över tränaruppdraget hos BoIS. Det känns tungt, precis som med allt annat som inte stämmer överens med ens verklighetsbild, men ur ett någorlunda objektivt perspektiv känns det som en bra plats att börja på. Henrik vill träna ett lag, det är något som blivit klarare och klarare, Landskrona har efter ett par mellansäsonger i Superettan allt att vinna, och går detta i papperskorgen börjar man helt enkelt bara om. Dessa förutsättningar leder till att även Henrik har allt att vinna.
Det är mycket möjligt att detta tar slut redan om ett år, då Larssons kontrakt går ut, men i det långa loppet tror jag den Store kommer bli lyckosam även inom tränarkarusellen. Det är som vissa påpekat, så även jag, att Henriks rutin från de stora mästerskapen, de stora matcherna och de stora tränarna betyder minst lika mycket, om inte mer, än det du lär och läser dig till på de tränarkurser svenska fotbollsförbundet anordnar. Det känns i det närmaste löjligt att driva med Henrik bara för att han inte har en tränarlicens, när andra nybörjare med licens inte kommer i närheten av de Henrik fått uppleva med sinne, kropp och själ.
***
Det är nästan så att jag inte orkar kommentera Erik Hamréns situation. Det är synd om honom. Media lyfter på varenda citatsten för att hitta något "häpnansväckande" att skriva om honom. Igår var det hans "miss" av Tobias Hysén, som inte alls var en miss utan helt enkelt dålig kommunikation mellan förbundets ledarstab och IFK Göteborgs läkare. Något Blåvitt-Rehn också bekräftat. Idag är det Marcus Allbäcks undvikande kommentarer när han fick frågan vad han tyckte om Zlatans kommentarer angående Allbäck som assisterande. Zlatan hade ifrågasatt seriositeten i utnämningen, och Allbäck sa att han inte visste om de orden som återgivits var det exakta. Allbäck sa mycket annat också, men det var just de där få orden som fick Robert Laul, Mats Olsson och resterande ankor i dammen att skriva långa krönikor om ärlighet och modern teknik (tydligen ska Zlatans ord finnas på band) och att Hamrén gjort fel som anställt Allbäck. Allbäcks opartiskhet har ifrågsatts, han umgicks ju med ett par av de där som fortfarande spelare när han var aktiv, och precis som med Henrik har tränarrutinen kommit i fokus.
Jag tycker att om Hamrén känner sig bekväm med Allbäck som sin assisterande, om Hamrén tror att Allbäck kan uppfylla de krav som kommer ställas på honom och om Allbäck själv tror att han är redo så finns det inga problem. Inte ännu i alla fall. Problem kommer säkert att uppstå men de får tas itu med när det uppstår. Måla inte fan på väggen. Det här är två herrar som har samarbetat med varandra tidigare, som känner varandra och som uppenbarligen vill arbeta med varandra. Att sedan ens komma på tanken, som Laul gjort, att Allbäcks inträde skulle innebära mer speltid för exempelvis Anders Svensson, bara för att Allbäck är assisterande, är inte bara ett hån mot Allbäck, utan även mot Svensson.
***
Bussen har blivit mörkare. Jag har redan stålsatt mig för alla irriterande blickar som kommer riktas mot mig när jag tänder lampan ovanför mig, men jag måste fortsätta med Svarta Vykort. Som vanligt så slits jag mellan mina åsikter om Birro, och det är säkert det han vill, men just nu gillar jag honom.
söndag 13 december 2009
Bobbygol
Bobby Zamoras mål är en pärla, och frisparken från Baird är pricken över i:et. Wade Elliotts kvittering är inte heller dålig, men det är inte varje dag man ser Bobby stå för ett såhär kliniskt avslut. Senast var väl Bolton hemma i hans debut förra säsongen.
***
Som om det inte vore nog med skrällar så gick United och förlorade (!) hemma på Old Trafford mot Aston Villa. Bollinnehavet låg stundtals på 75-25 till de rödas fördel men en extrem oskärpa i avsluten gjorde att Villa kunde åka hem till Birmingham med säcken full med poäng. Sir Alex var så klart högröd efter matchen och skrek om att domarna inte skulle avgöra hur mycket tid som skulle läggas till. Det känns inte som att den punkten är det du bör fokusera på, Sir Alex. Det som så hade irriterat mig mest hade varit vetskapen om det ypperligare läget att ta igen ytterligare några poäng på Chelsea som nu blåste bort.
***
Klockan fem är det Liverpool-Arsenal. Lotten har nu givits till the Gunners att ta igen på de övriga topplagen. Men jag tänker inte ge mig i kast med att försöka tippa något resultat, inte den här helgen.
***
Som om det inte vore nog med skrällar så gick United och förlorade (!) hemma på Old Trafford mot Aston Villa. Bollinnehavet låg stundtals på 75-25 till de rödas fördel men en extrem oskärpa i avsluten gjorde att Villa kunde åka hem till Birmingham med säcken full med poäng. Sir Alex var så klart högröd efter matchen och skrek om att domarna inte skulle avgöra hur mycket tid som skulle läggas till. Det känns inte som att den punkten är det du bör fokusera på, Sir Alex. Det som så hade irriterat mig mest hade varit vetskapen om det ypperligare läget att ta igen ytterligare några poäng på Chelsea som nu blåste bort.
***
Klockan fem är det Liverpool-Arsenal. Lotten har nu givits till the Gunners att ta igen på de övriga topplagen. Men jag tänker inte ge mig i kast med att försöka tippa något resultat, inte den här helgen.
lördag 12 december 2009
En ny vår.
Ska snart till Norrköping men ville bara kasta in att Lee Bowyer har gjort mål igen. Tredje målet på kort tid nu. Bowyer har blivit sådär Leeds-bra. Jag vet inte om jag gillar det eller om det irriterar mig, men roligt! Det är det.
Och David Elm satt kvar på bänken hela matchen, men det är ett stort steg. Elms a-lagsrutin har annars bestått utav 30 minuter i Ligacupen och en plats som nittonde man i truppen, båda gångerna borta mot Manchester City.
Matchen slutade 1-1. Fulham ska ha stått upp bra och Bobby Zamora gjorde sitt femte Premiership-mål för säsongen tidigt i andra (bilder kommer). Ledningen varade knappt tio minuter innan Wade Elliott hade volleyat in kvitteringen, och efter det kontrollerade Burnley matchen. Men en pinne är ju som bekant en pinne.
***
Just City var tillbaka i gamla synder borta mot Bolton. Visst, man gjorde tre mål men kryssade ändå. Mest besviken är säkerligen Bolton. Tar man ledningen tre gånger på hemmaplan ska man få med sig tre poäng. Allra mest besviken är antagligen Johan Elmander, som i och med Ivan Klasnic två mål kommer allt längre ifrån en plats i startelvan.
3-3 blev det även på Stamford Bridge. Ett extremt skadeskjutet Everton snurrade på hjulet och tog hem jackpotten. Chelsea inledde matchen uselt och 1-0 var helt i sin ordning, även om Louis Saha hade tur med stolpen och Cechs bakhuvud. Efter Sahas mål tog Chelsea över helt men på något sätt lyckades man tappa sin ledning. Två gånger. Och var 1-0 flyt ska vi inte tala om Evertons båda kvitteringsmål (3-3 i synnerhet). Moyes skrattar säkert hela vägen hem till Liverpool.
Och David Elm satt kvar på bänken hela matchen, men det är ett stort steg. Elms a-lagsrutin har annars bestått utav 30 minuter i Ligacupen och en plats som nittonde man i truppen, båda gångerna borta mot Manchester City.
Matchen slutade 1-1. Fulham ska ha stått upp bra och Bobby Zamora gjorde sitt femte Premiership-mål för säsongen tidigt i andra (bilder kommer). Ledningen varade knappt tio minuter innan Wade Elliott hade volleyat in kvitteringen, och efter det kontrollerade Burnley matchen. Men en pinne är ju som bekant en pinne.
***
Just City var tillbaka i gamla synder borta mot Bolton. Visst, man gjorde tre mål men kryssade ändå. Mest besviken är säkerligen Bolton. Tar man ledningen tre gånger på hemmaplan ska man få med sig tre poäng. Allra mest besviken är antagligen Johan Elmander, som i och med Ivan Klasnic två mål kommer allt längre ifrån en plats i startelvan.
3-3 blev det även på Stamford Bridge. Ett extremt skadeskjutet Everton snurrade på hjulet och tog hem jackpotten. Chelsea inledde matchen uselt och 1-0 var helt i sin ordning, även om Louis Saha hade tur med stolpen och Cechs bakhuvud. Efter Sahas mål tog Chelsea över helt men på något sätt lyckades man tappa sin ledning. Två gånger. Och var 1-0 flyt ska vi inte tala om Evertons båda kvitteringsmål (3-3 i synnerhet). Moyes skrattar säkert hela vägen hem till Liverpool.
En kalmarit i exil
David Elm kom inför säsongen och har slitit hårt, i alla fall att döma utav hans blogg. Det har varit förkylningar, frusna tår, löpningar och muskelbyggande och idag ska David vara med i truppen som åker till Turf Moor för match mot Burnley. Givetvis sänds inte matchen på tv. Får han speltid är det andra gången Canal+ missar en svensk anfallares inträde i Premier League. Sist var det ju Björn "Runan" Runström.
Det kommer bli tufft idag, men jag hoppas på en poäng. Kan vi ta tre ska jag sjunga hela vägen upp till Norrköping inatt.
Det kommer bli tufft idag, men jag hoppas på en poäng. Kan vi ta tre ska jag sjunga hela vägen upp till Norrköping inatt.
torsdag 10 december 2009
Ett klipp.
Barcelona i all ära. Man åkte till ett kallt Ukraina och kom hem med tre poäng. Men den här dagen ägnar vi åt Mario Balotelli. Super-Mario har ju haft de svårt på sistone. Hans biologiska föräldrar i Nigeria har trätt fram och vill välkomna honom till familjen. Själv säger Mario att de är ett par främlingar som kommer fram nu när han är miljonär. Samtidigt har han fått utstå flertalet rasistiska påhopp. Det har skrivits spaltmeter om denne arge, unge man med de briljanta fotbollsfötterna. Och när han presterar ska det givetvis skrivas om hans prestationer. Som igår.
Först klackar han fram till Samuel Eto's 1-0, sen... så drar han in den här frisparken. Hur gick det där till?
Om man ska hitta något att klaga på hos Balotelli var det väl hans frisyr.
***
Barcelona kom som sagt till Kiev med kniven på strupen. Man kunde faktiskt åka ur. Och när Arton Milevskiy satte 1-0 kokade Kiev. Ledningen stod sig dock inte länge. En annars osynlig Xavi petade in kvitteringen och efter det var Kiev aldrig riktigt nära att återta ledningen.
Barcelona kontrollerade på Barca-kontrollerat sätt matchen utan att direkt imponera. Leo Messi brände två frilägen men kompenserade genom att skruva in det här segermålet, Zlatan syntes inte till och övrigt Barca-mittfält såg mest ut anstränga sig för att täcka ytor och inte passa fel (bortsett från ett par Xavi och Iniesta-djupledsbollar, så klart). Ändå vinner Barca, och de vinner på sitt sätt.
***
I övrigt var den största händelsen de som skedde i Belgien. AZ Alkmaar hade tagit ledningen och var på väg att ta tredjeplatsen i gruppen som innebar avancemang till Europa League. I 95:e minuten fick Standard Liége ett sista tillfälle att kvittera. Målvakten Sinan Bolt gick som sig bör upp, och knoppade in kvitteringen. Och plötsligt var Standard tillbaka på sin tredjeplats. Två målvaktsmål i Champions League under en och samma omgång. När hände de senast?
De två andra lagen i gruppen, Olympiakos och Arsenal, spelade om äran och det var grekerna som drog det längsta strået. Leonardo rullade in matchens enda mål. Olof Mellberg får fortsätta sitt Champions League-äventyr lite till.
Först klackar han fram till Samuel Eto's 1-0, sen... så drar han in den här frisparken. Hur gick det där till?
Om man ska hitta något att klaga på hos Balotelli var det väl hans frisyr.
***
Barcelona kom som sagt till Kiev med kniven på strupen. Man kunde faktiskt åka ur. Och när Arton Milevskiy satte 1-0 kokade Kiev. Ledningen stod sig dock inte länge. En annars osynlig Xavi petade in kvitteringen och efter det var Kiev aldrig riktigt nära att återta ledningen.
Barcelona kontrollerade på Barca-kontrollerat sätt matchen utan att direkt imponera. Leo Messi brände två frilägen men kompenserade genom att skruva in det här segermålet, Zlatan syntes inte till och övrigt Barca-mittfält såg mest ut anstränga sig för att täcka ytor och inte passa fel (bortsett från ett par Xavi och Iniesta-djupledsbollar, så klart). Ändå vinner Barca, och de vinner på sitt sätt.
***
I övrigt var den största händelsen de som skedde i Belgien. AZ Alkmaar hade tagit ledningen och var på väg att ta tredjeplatsen i gruppen som innebar avancemang till Europa League. I 95:e minuten fick Standard Liége ett sista tillfälle att kvittera. Målvakten Sinan Bolt gick som sig bör upp, och knoppade in kvitteringen. Och plötsligt var Standard tillbaka på sin tredjeplats. Två målvaktsmål i Champions League under en och samma omgång. När hände de senast?
De två andra lagen i gruppen, Olympiakos och Arsenal, spelade om äran och det var grekerna som drog det längsta strået. Leonardo rullade in matchens enda mål. Olof Mellberg får fortsätta sitt Champions League-äventyr lite till.
onsdag 9 december 2009
Den där matchen såg jag.
Juventus - Bayern München är en sån där match som kommer nämnas som en av de stora Champions League-klassikerna när jag är för gammal för att skriva blogg. Det är då jag kan luta mig tillbaka i soffan och säga att jag minsann såg den matchen och sedan kunna fälla någon kommentar om en spelare exempelvis att tyskarna hade Ivica Olic som löpte fåror i Juventus försvar. Sen kommer de yngre versionerna av mig att himla med ögonen/lyssna uppmärksammat. För så stor var den.
Ni kan ju förutsättningarna. Vid poäng hade Juve knipit andraplatsen och gått vidare till Champions Leagues nästa runda tillsammans med överlägsna ettan Bordeaux. När David Trezeguet satte ettan såg de mesta bra ut, men efter Juventus 1-0 var det Bayern för hela slanten.
Juves försvar var förvirrat, samspelet mellan Legrottaglie och Cannavaro var som bortblåst, defensive ankaret Felipe Melo sålde mer korv än fördelade bollar och Juventus yttermittar kom, bortsett från vid 1-0 målet, aldrig till några vettiga inläggslägen. Därav försvann boxspelaren Trezeguet också.
I Bayern var Ivica Olic den överjävligaste, med Mario Gomez som runner-up och inhoppande Arjen Robben på en stabil tredjeplats. Kroaten fixade straffen som straffspecialisten och målvakten Hans-Jörg Butt kontrollerat rullade in och han retursparkade in 2-1. Efter målet var Juve aldrig nära att kvittera, och när Mario Gomez hoppade till och petade in 3-1 var saken klar. Den totala förnedringen spikades när Anatoliy Tymoschuk dunkade in sitt första Bayern München-mål. Ridå.
***
Uniteds 3-1 seger borta mot ett måste-vinna Wolfsburg var också imponerande. Att det var Michael Owen som gjorde alla tre målen var än mer imponerande. Notera Gabriel Obertans lilla dansuppvisning vid 2-1 målet.
Milan behövde åtminstone en pinne mot Zürich för att säkra vidareavancemang i gruppen. Nu fick Marseille pisk med 3-1 hemma mot Real Madrid så hade italienarna förlorat hade det inte spelat någon roll. Milan Galjic skruvade in 1-0 för österrikarna men Milan skulle få åka hem med en pinne. Målskytt: Ronaldinho.
Ni kan ju förutsättningarna. Vid poäng hade Juve knipit andraplatsen och gått vidare till Champions Leagues nästa runda tillsammans med överlägsna ettan Bordeaux. När David Trezeguet satte ettan såg de mesta bra ut, men efter Juventus 1-0 var det Bayern för hela slanten.
Juves försvar var förvirrat, samspelet mellan Legrottaglie och Cannavaro var som bortblåst, defensive ankaret Felipe Melo sålde mer korv än fördelade bollar och Juventus yttermittar kom, bortsett från vid 1-0 målet, aldrig till några vettiga inläggslägen. Därav försvann boxspelaren Trezeguet också.
I Bayern var Ivica Olic den överjävligaste, med Mario Gomez som runner-up och inhoppande Arjen Robben på en stabil tredjeplats. Kroaten fixade straffen som straffspecialisten och målvakten Hans-Jörg Butt kontrollerat rullade in och han retursparkade in 2-1. Efter målet var Juve aldrig nära att kvittera, och när Mario Gomez hoppade till och petade in 3-1 var saken klar. Den totala förnedringen spikades när Anatoliy Tymoschuk dunkade in sitt första Bayern München-mål. Ridå.
***
Uniteds 3-1 seger borta mot ett måste-vinna Wolfsburg var också imponerande. Att det var Michael Owen som gjorde alla tre målen var än mer imponerande. Notera Gabriel Obertans lilla dansuppvisning vid 2-1 målet.
Milan behövde åtminstone en pinne mot Zürich för att säkra vidareavancemang i gruppen. Nu fick Marseille pisk med 3-1 hemma mot Real Madrid så hade italienarna förlorat hade det inte spelat någon roll. Milan Galjic skruvade in 1-0 för österrikarna men Milan skulle få åka hem med en pinne. Målskytt: Ronaldinho.
måndag 7 december 2009
When the ball hit's the net
Man vet ofta inte var man har Bobby Zamora, men en sak är säker och det är att han börjat utvecklas till en kultspelare i Fulham-kretsar. Precis som han gjort i både Brighton & HA och hos West Ham. Hade han bara kunnat avbryta sin lilla vendetta med de supportrar som buar åt honom hade han kunnat ta ännu ett steg. En spelare som ignorerar de som är emot honom och fokuserar på att, vid exempelvis ett gjort mål, fira med laget och de som faktiskt sjunger hans namn efter varje mål han gör blir oftast mer omtyckt och ihågkommen för sina positiva stunder.
Jag gillade ändå "Äta hamburgar"-målgesten han sköt in innan han började hyscha och peka. Andy Johnsons egna målgest. En fin liten hyllning.
Matchen mot Sunderland slutade 1-0. Fulham borde spikat igen i första halvlek. Bobby nickade i ribban och Nevland missade en dubbelchans. När tvåan inte kom och pausen blev till andra halvlek började Sunderland komma in i matchen och var nära att kvittera flertalet gånger. Identisk matchutveckling som den mot CSKA Sofia. Hur som helst. Fulham har tagit sex utav sex möjliga poäng, har vidareavancemang i Europa League i egna händer och klättrade till en åttonde plats i Premier League. Då är det lyx att klaga och så länge inte denna andra halvleks-genomklappning blir till en vana är det ingen fara på taket.
***
I Rom spelades de huvudstadsderby. Roma tog emot Lazio i en minst sagt stökig match. Spelet avbröts flertalet gånger, Zarate sköt i stolpen, Julio Sergio stod för årets räddning (1.02 in i klippet), Marco Cassetti blev hela den vinröda Rom-delens hjälte och Er Pupone passade på att håna lite Lazio-anhängare. Vad är ett derby utan dess känslor?
***
I Brasilien blev Flamengo brasilianska mästare och bloggen måste ju givetvis glädjas med ett av Guds alla sorgebarn, Adriano. Denne storspelare som kommit snett i livet åkte hem till Flamengo för att få perspektiv och speltid och kom ut på andra sidan med nitton mål och ett brasilianskt ligaguld.
Maracana hade kokat innan match och publiksiffran ska ha legat på mellan 160 - 170.000 människor. Antiklimaxen var dock nära när bortalaget Gremio tog ledningen efter tjugo minuter. Ledningen stod sig däremot inte länge. David kvitterade för de rödsvarta åtta minuter senare och i den 70:e minuten kom avgörandet då Ronaldo Angelim nickade in segermålet. Grattis Flamengo, grattis Adriano.
Jag gillade ändå "Äta hamburgar"-målgesten han sköt in innan han började hyscha och peka. Andy Johnsons egna målgest. En fin liten hyllning.
Matchen mot Sunderland slutade 1-0. Fulham borde spikat igen i första halvlek. Bobby nickade i ribban och Nevland missade en dubbelchans. När tvåan inte kom och pausen blev till andra halvlek började Sunderland komma in i matchen och var nära att kvittera flertalet gånger. Identisk matchutveckling som den mot CSKA Sofia. Hur som helst. Fulham har tagit sex utav sex möjliga poäng, har vidareavancemang i Europa League i egna händer och klättrade till en åttonde plats i Premier League. Då är det lyx att klaga och så länge inte denna andra halvleks-genomklappning blir till en vana är det ingen fara på taket.
***
I Rom spelades de huvudstadsderby. Roma tog emot Lazio i en minst sagt stökig match. Spelet avbröts flertalet gånger, Zarate sköt i stolpen, Julio Sergio stod för årets räddning (1.02 in i klippet), Marco Cassetti blev hela den vinröda Rom-delens hjälte och Er Pupone passade på att håna lite Lazio-anhängare. Vad är ett derby utan dess känslor?
***
I Brasilien blev Flamengo brasilianska mästare och bloggen måste ju givetvis glädjas med ett av Guds alla sorgebarn, Adriano. Denne storspelare som kommit snett i livet åkte hem till Flamengo för att få perspektiv och speltid och kom ut på andra sidan med nitton mål och ett brasilianskt ligaguld.
Maracana hade kokat innan match och publiksiffran ska ha legat på mellan 160 - 170.000 människor. Antiklimaxen var dock nära när bortalaget Gremio tog ledningen efter tjugo minuter. Ledningen stod sig däremot inte länge. David kvitterade för de rödsvarta åtta minuter senare och i den 70:e minuten kom avgörandet då Ronaldo Angelim nickade in segermålet. Grattis Flamengo, grattis Adriano.
söndag 6 december 2009
Football Frenzy
Vi börjar på öarna.
Manchester United kom till Upton Park med ett gem och lite klister och skulle försöka få ihop ett lag. Sir Alex kommer få sömnproblem, var så säkra. Johnny Evans, John O'Shea, Rio Ferdinand, Nemanja Vidic och Fabio var indisponibla innan match, och under matchen tvingades både Gary Neville och Wes Brown att utgå. När matchen var slut spelade United med Fletcher som högerback, Carrick och Evra som mittbackar samt Ryan Giggs som vänsterback. Och frågan är hur trupperna ska formeras till nästa match. Sir Alex får be till sina högre makter att åtminstone Vidic, som "bara" var sjuk idag, är tillräckligt frisk.
Nu spelade dock skadeläget inte någon större roll då West Ham hade bestämt sig för att förlora den här matchen med lojt anfallsspel, värdelöst presspel och genom att lämna alldeles för stora ytor runtomkring sitt straffområde för United att skjuta ifrån (läs Paul Scholes; Danny Gibson). Det tog ett tag. Både Scholes och Gibson sköt, men fick aldrig riktigt till det i vätan. Men så kom det. Den rödhårige från Oldham spräckte målnollen med en fantastisk vänster, och sen var det korken av. Hans något mer elegante efterträdare Gibson ville inte vara sämre. Sedan kom det ett trettiosekunders-spann där Antonio Valencia och Wayne Rooney slog in spiken i kistan tillsammans. Imponerande för ett skadeskjutet lag.
***
Sir Alex kunde mitt i skadehelvetet trösta sig med att deras motsvarighet inne i stan, City, bjöd upp till dans när ettan och hittills nästintill omöjliga Chelsea kom på besök. Nicolas Anelka tråcklade in den här bollen via Emanuel Adebayours rygg, detta efter en furiös inledning från hemmalaget och baklängesmålet var heller inget som knäckte City som hade bestämt sig för att vinna den här gången.
Adebayour tog sin revansch, han brukar ju göra det nuförtiden, och när Carlitos Tevez sparkade in den här fräckisen kändes det att Chelsea skulle få åka hem till SW6 med noll poäng i bagaget. Frisparken säger mycket! Den säger framförallt att även om du heter Peter Cech och ska vara en av världens bästa målvakter så kan även du göra det där lilla misstaget att ta ett litet steg mot din murs håll. Det är ett säkerhetsbeteende, men kan straffa sig. Den här gången innebar det skillnaden mellan poäng och förlust.
Chelsea fick sedan tillfälle att kvittera då Frank Lampard stegade upp vid elvameterspunkten. Men det ska till en linjemålvakt som Shay Given för att stoppa Junior. Det var helt enkelt en sån där dag då Ancelotti och c:o inte skulle vinna. Och livet i toppen har sprattlat till lite.
***
Måste till sist lyfta fram Seb Larssons två frisparksmål som vände matchen borta mot Wigan (2-3). Har vid tiden av publiceringen av detta inlägg dock inte hittat några rörliga bilder på målen.
***
I Italien rördes det också om lite i grytan. Medans Milan rullade över Sampdoria med 3-0 gick Inter och förlorade borta mot Juventus med 2-1. Inte var dag, men gårdagen var inte en vanlig dag.
Marco Borriello har ju börjat göra mål, och Ronaldinhos assist vid 1-0 målet är smått magisk. Clarence Seedorf passade sedan på att sticka mellan med 2-0 (notera assisten från den där brassen igen) innan Alexandre Pato avgjorde matchen med sitt returmål. 3-0. Och det hade bara gått 24 minuter.
I Juve var det alltså Derby D'Italia. Inte någon vanlig match och nollan spräcktes tidigt via överskattade Juve-brassen Felipe Melo. Samuel Eto'o kvitterade bara sex minuter senare på klassiskt Eto'o vis men det var det kritiserade lagens dag. Den gamla damens segermål kom med halvtimmen kvar, och titta på Claudio Marchisios tvåfotare. Bara titta på den.
***
Och på Riazor strutade Zlatan med det här FIFA-målet. En fin och nätt liten avslutning på det här inlägget, visst?
Manchester United kom till Upton Park med ett gem och lite klister och skulle försöka få ihop ett lag. Sir Alex kommer få sömnproblem, var så säkra. Johnny Evans, John O'Shea, Rio Ferdinand, Nemanja Vidic och Fabio var indisponibla innan match, och under matchen tvingades både Gary Neville och Wes Brown att utgå. När matchen var slut spelade United med Fletcher som högerback, Carrick och Evra som mittbackar samt Ryan Giggs som vänsterback. Och frågan är hur trupperna ska formeras till nästa match. Sir Alex får be till sina högre makter att åtminstone Vidic, som "bara" var sjuk idag, är tillräckligt frisk.
Nu spelade dock skadeläget inte någon större roll då West Ham hade bestämt sig för att förlora den här matchen med lojt anfallsspel, värdelöst presspel och genom att lämna alldeles för stora ytor runtomkring sitt straffområde för United att skjuta ifrån (läs Paul Scholes; Danny Gibson). Det tog ett tag. Både Scholes och Gibson sköt, men fick aldrig riktigt till det i vätan. Men så kom det. Den rödhårige från Oldham spräckte målnollen med en fantastisk vänster, och sen var det korken av. Hans något mer elegante efterträdare Gibson ville inte vara sämre. Sedan kom det ett trettiosekunders-spann där Antonio Valencia och Wayne Rooney slog in spiken i kistan tillsammans. Imponerande för ett skadeskjutet lag.
***
Sir Alex kunde mitt i skadehelvetet trösta sig med att deras motsvarighet inne i stan, City, bjöd upp till dans när ettan och hittills nästintill omöjliga Chelsea kom på besök. Nicolas Anelka tråcklade in den här bollen via Emanuel Adebayours rygg, detta efter en furiös inledning från hemmalaget och baklängesmålet var heller inget som knäckte City som hade bestämt sig för att vinna den här gången.
Adebayour tog sin revansch, han brukar ju göra det nuförtiden, och när Carlitos Tevez sparkade in den här fräckisen kändes det att Chelsea skulle få åka hem till SW6 med noll poäng i bagaget. Frisparken säger mycket! Den säger framförallt att även om du heter Peter Cech och ska vara en av världens bästa målvakter så kan även du göra det där lilla misstaget att ta ett litet steg mot din murs håll. Det är ett säkerhetsbeteende, men kan straffa sig. Den här gången innebar det skillnaden mellan poäng och förlust.
Chelsea fick sedan tillfälle att kvittera då Frank Lampard stegade upp vid elvameterspunkten. Men det ska till en linjemålvakt som Shay Given för att stoppa Junior. Det var helt enkelt en sån där dag då Ancelotti och c:o inte skulle vinna. Och livet i toppen har sprattlat till lite.
***
Måste till sist lyfta fram Seb Larssons två frisparksmål som vände matchen borta mot Wigan (2-3). Har vid tiden av publiceringen av detta inlägg dock inte hittat några rörliga bilder på målen.
***
I Italien rördes det också om lite i grytan. Medans Milan rullade över Sampdoria med 3-0 gick Inter och förlorade borta mot Juventus med 2-1. Inte var dag, men gårdagen var inte en vanlig dag.
Marco Borriello har ju börjat göra mål, och Ronaldinhos assist vid 1-0 målet är smått magisk. Clarence Seedorf passade sedan på att sticka mellan med 2-0 (notera assisten från den där brassen igen) innan Alexandre Pato avgjorde matchen med sitt returmål. 3-0. Och det hade bara gått 24 minuter.
I Juve var det alltså Derby D'Italia. Inte någon vanlig match och nollan spräcktes tidigt via överskattade Juve-brassen Felipe Melo. Samuel Eto'o kvitterade bara sex minuter senare på klassiskt Eto'o vis men det var det kritiserade lagens dag. Den gamla damens segermål kom med halvtimmen kvar, och titta på Claudio Marchisios tvåfotare. Bara titta på den.
***
Och på Riazor strutade Zlatan med det här FIFA-målet. En fin och nätt liten avslutning på det här inlägget, visst?
fredag 4 december 2009
Det är i Schweiz det händer.
Fulham borde piskat CSKA Sofia. Maken till naivare försvarsspel får man leta efter. När rumänske Bajel blåste av matchen stod det dock fortfarande bara 1-0 och man hade fått sitta med hjärtat i halsgropen under de sista 20 minuterna. Fulhamish så det förslår.
Efter en missad Murphy-straff, en Zamora-slice, ett Gera-mål och en Davies-miss började CSKA jobba sig in i matchen i andra halvlek. Även om du dominerar en match är en 1-0 ledning alltid bräcklig, ditt motstånd är aldrig sämre än att de kan knoppa in en neslig kvittering och sen står du där med en poäng och undrar vad som hände. De scenariot var ytterst nära att bli verklighet då Fulham under matchens slutskede knappt kom över planhalvan, mittfältarna som hade kastats fram och tillbaka i positioneringen såg ytterst desorienterade ut och Roy Hodgson hade bara sig själv att skylla. Nu fick vi ju dock ett lyckligt delslut.
***
För slut är det inte! I Rom tog Roma emot Basel. Benjamin Huggel, "Il capitano", nickade in 0-1, men Roma vände på steken och vann. Kvitteringsmålet kom en halvtimme in i matchen. På en straff. En straff som en annan domare en annan dag hade vinkat bort. Francesco Totti hade dock marginalerna på sin sida, så väl vid domslutet som på straffen. 2-1 målet är sen ren och skär klass. De Rossis direktskarv är en mäktig uppvisning i split-vision.
Roma kommer gå vidare. Man leder gruppen på tio poäng och har ett avhängt CSKA Sofia i sista omgången. Men när Sensi och c:o summerar hur man faktiskt gick vidare så kan man inte vara nöjda. När motståndet blir tuffare och domarna bättre kommer inte Roma bli långlivade i den här turneringen.
Öppningsmatchen slutade i förlust borta mot Basel. Efter tre poäng mot CSKA fick man sen mot Fulham alla domslut med sig. På Craven Cottage fick man en tveksam straff med sig, man fick spela med en man mer under de sista tjugo och lyckades kvittera på matchens sista spark. I Rom fick Fulham sedan två spelare utvisade (varav en kom direkt i inledningen utav andra halvlek). Och nu fick man alltså ännu en straff tilldömd sig. Du kan inte leva på sån flyt för evigt.
Efter en missad Murphy-straff, en Zamora-slice, ett Gera-mål och en Davies-miss började CSKA jobba sig in i matchen i andra halvlek. Även om du dominerar en match är en 1-0 ledning alltid bräcklig, ditt motstånd är aldrig sämre än att de kan knoppa in en neslig kvittering och sen står du där med en poäng och undrar vad som hände. De scenariot var ytterst nära att bli verklighet då Fulham under matchens slutskede knappt kom över planhalvan, mittfältarna som hade kastats fram och tillbaka i positioneringen såg ytterst desorienterade ut och Roy Hodgson hade bara sig själv att skylla. Nu fick vi ju dock ett lyckligt delslut.
***
För slut är det inte! I Rom tog Roma emot Basel. Benjamin Huggel, "Il capitano", nickade in 0-1, men Roma vände på steken och vann. Kvitteringsmålet kom en halvtimme in i matchen. På en straff. En straff som en annan domare en annan dag hade vinkat bort. Francesco Totti hade dock marginalerna på sin sida, så väl vid domslutet som på straffen. 2-1 målet är sen ren och skär klass. De Rossis direktskarv är en mäktig uppvisning i split-vision.
Roma kommer gå vidare. Man leder gruppen på tio poäng och har ett avhängt CSKA Sofia i sista omgången. Men när Sensi och c:o summerar hur man faktiskt gick vidare så kan man inte vara nöjda. När motståndet blir tuffare och domarna bättre kommer inte Roma bli långlivade i den här turneringen.
Öppningsmatchen slutade i förlust borta mot Basel. Efter tre poäng mot CSKA fick man sen mot Fulham alla domslut med sig. På Craven Cottage fick man en tveksam straff med sig, man fick spela med en man mer under de sista tjugo och lyckades kvittera på matchens sista spark. I Rom fick Fulham sedan två spelare utvisade (varav en kom direkt i inledningen utav andra halvlek). Och nu fick man alltså ännu en straff tilldömd sig. Du kan inte leva på sån flyt för evigt.
torsdag 3 december 2009
Theodor Hertzl, State of Israel
Ikväll avgörs Fulhams europeiska öde. CSKA Sofia, sist och sämst i Grupp E, kommer på besök till vackra Craven Cottage och det är Fulham som måste vinna. Tre poäng är ett krav, ifall man nu vill fortsätta spela Europa League efter nyår. Givetvis kan fortfarande mycket hända och ingenting är säkert trots tre eventuella poäng mot bulgarerna ikväll, men det är ett måste i vilket fall som helst.
Vi har ett halvt kompani på skade- och avstängningslistan, men fortfarande ett tillräckligt bra lag för att slå Sofia, och sen är ju Danny Murphy, El Capitano, tillbaka. Äntligen.
Det verkar som att vi kommer slå publikrekord på the Cottage ikväll. Klubben annonserar att man bör dyka upp i tid då massiva köer väntas.
Hodgsons blahwryarmy keeps marchin' on!
***
Rikard Norling tar över Assyriska. Jag tycker det ligger något väldigt sorgligt över det hela. Norling skulle ta över HIF... eller nån stor, nordisk klubb. Inte Assyriska.
***
Det var Mamma som hade köpt kalendern. Och det var ett skämt.
***
Vill tillsist pitcha för Rurfors intervjuserie med HIF:s nye man, Conny Karlsson.
Vi har ett halvt kompani på skade- och avstängningslistan, men fortfarande ett tillräckligt bra lag för att slå Sofia, och sen är ju Danny Murphy, El Capitano, tillbaka. Äntligen.
Det verkar som att vi kommer slå publikrekord på the Cottage ikväll. Klubben annonserar att man bör dyka upp i tid då massiva köer väntas.
Hodgsons blahwryarmy keeps marchin' on!
***
Rikard Norling tar över Assyriska. Jag tycker det ligger något väldigt sorgligt över det hela. Norling skulle ta över HIF... eller nån stor, nordisk klubb. Inte Assyriska.
***
Det var Mamma som hade köpt kalendern. Och det var ett skämt.
***
Vill tillsist pitcha för Rurfors intervjuserie med HIF:s nye man, Conny Karlsson.
tisdag 1 december 2009
Laul Calling.
I fredagsnatt drömde jag att alla ville se på Tipsextra - 40 år. Inklusive Jens Fjällström, Lasse Granqvist och hela Canal+-gänget. Så när sändningarna från Canal+ drog igång satt Robert Laul som programledare och den ende som ville hänga på var Jonas Dahlqvist, som fick agera enda expert. Huruvida detta är talande för dessa båda personer låter jag vara osagt... men det känns som att det fanns viss realism i drömmen.
***
Idag när jag vaknade var det första som mötte mina ögon en Manchester United-chokladkalender. Jag vägrar tro att det är Pappa som köpt den. Och om det är så så är brottet oförlåtligt. Jag återkommer när plotten tjocknar.
Jag kommer förövrigt inte äta en bit!
***
Idag när jag vaknade var det första som mötte mina ögon en Manchester United-chokladkalender. Jag vägrar tro att det är Pappa som köpt den. Och om det är så så är brottet oförlåtligt. Jag återkommer när plotten tjocknar.
Jag kommer förövrigt inte äta en bit!
måndag 30 november 2009
4 A.M
I Liverpool var Joseph Yobo och Evertons alla missade chanser det som gjorde att ett stundtals paniksparkande Liverpool kunde gå ur striden med tre poäng och 2-0 i bagaget. Resultatet är helt oförståeligt sett till matchbilden, men jag antar att det handlar om vinnarkultur. Javier Mascherano vallade in 1-0 och Dirk "Returkungen" Kuyt still got it.
***
Arsenals mittbackar, Gallas/Vermaelen, var heller inte sådär bra. Först gjorde Didier Drogba ett stort hål för att kunna styra in 1-0, och sen kom det ett självmål. Avgjort. Att sedan Drogba, planens gigant, kryddade med ett frisparkssmål i hästväg gjorde förnedringen inte mindre. Det där elixiret Wenger har varit känt för att kunna plocka fram fungerade inte den här gången. Där Chelsea var bestämda såg Arsenal osäkra ut. Rutin kallas det, och matchen var ännu ett bevis på att Arsenals ungtuppar har en lång väg att vandra.
Extra plus till Carlo Ancelottis outfit. En äkta allenatore vet att man har mössa på sig när det regnar.
***
Och i Barcelona spelades det alltså en supermatch. Super vet jag inte, första säsongens upplaga utav El Clásico lämnade en del att önska sig till nästa gång, men jag antar att man inte kan jämföra matcher med matcher. Hur som helst. Mitt i all lokal- och stjärnyra som rådde på plan fanns en kille från Rosengård. Han började visserligen på bänken, men när han kom in behövde han bara sex minuter på sig för att bli den avgörande faktorn lagen emellan. Hur var det nu med Zlatan-filosofi.
***
Arsenals mittbackar, Gallas/Vermaelen, var heller inte sådär bra. Först gjorde Didier Drogba ett stort hål för att kunna styra in 1-0, och sen kom det ett självmål. Avgjort. Att sedan Drogba, planens gigant, kryddade med ett frisparkssmål i hästväg gjorde förnedringen inte mindre. Det där elixiret Wenger har varit känt för att kunna plocka fram fungerade inte den här gången. Där Chelsea var bestämda såg Arsenal osäkra ut. Rutin kallas det, och matchen var ännu ett bevis på att Arsenals ungtuppar har en lång väg att vandra.
Extra plus till Carlo Ancelottis outfit. En äkta allenatore vet att man har mössa på sig när det regnar.
***
Och i Barcelona spelades det alltså en supermatch. Super vet jag inte, första säsongens upplaga utav El Clásico lämnade en del att önska sig till nästa gång, men jag antar att man inte kan jämföra matcher med matcher. Hur som helst. Mitt i all lokal- och stjärnyra som rådde på plan fanns en kille från Rosengård. Han började visserligen på bänken, men när han kom in behövde han bara sex minuter på sig för att bli den avgörande faktorn lagen emellan. Hur var det nu med Zlatan-filosofi.
söndag 29 november 2009
Football Mayhem
Så ska vi ta det här klockslag för klockslag nu då?
14.30. Battle of the Merseyside.
I det blåa hörnet, ett sextonde placerat Everton som inte kan vinna. Man har varken presterat i Europa eller i England och en seger i dagens derby hade betytt oerhört mycket för Moyes och hans anhängare. Ska förlita sig på att Tim Howard vaknat med sin tourettes på rätt sida, att Yobo och Distin bildar det där mittlåset man är kapabla till, att mittfältet med Cahill längst fram kan vara sådär tuffa men samtidigt kreativa som man lyckades med förra säsongen och att Louis Saha gör mål av en pincett och lite klister.
I det röda hörnet, ett sjundeplacerat Liverpool som inte kan vinna. Nyss utslagna ur Champions League och med en alltmer pressad och svettandes spanjor vid rodret. Något säger mig att det är Liverpool som får det svårast idag. Ska förlita sig på att Benitez inte gör några galna byten, att Benayoun och Torres kan förvandla gräs till guld, att Carragher och Agger inte är på sitt benknäckar-humör, och givetvis, och detta är det enda som kan garanteras, att Steven Gerrard springer tills hans ben måste bytas ut.
17.00 Young Guns v Big Guns
På jättelika Emirates tar Premier Leagues junislag nummer 1, Arsenal, emot det tunga Chelsea. Om du hoppas på en jämn Premier League-topp efter nyår ska du heja på Arsenal, annars är det fritt fram att hoppas på Chelsea-seger. Vid Chelsea-seger idag drygar man ut avståndet till tvåan Manchester United till hela fem poäng, nio till interim-trean Tottenham och hela tio poäng till dagens motståndare.
Gunners ska hoppas att Arsene Wenger kokat ihop lite av sitt magiska ungdomselixir, det som får pojkar att spela som män, att Vermaelen och Gallas kan vara sådär säkra bakåt/farliga framåt som bara de kan, att Alexandre Song fortsätter sin väg på att bli en av världens bästa balansspelare och att mittfältet med Nasri, Fabregas, Denilson, Arshavin och en Eduardo på topp känner suget för att springa det där åttorna runt Chelseas försvar som alla vet att man kan.
Chelsea kan ni. Är det någon som inte vet vad man får av Chelsea nuförtiden? Det blir ju så med en stor italienare som huvudansvarig. Vi har Carvalho/Terry, världens bästa mittbackspar (?), (C)ashley Cole som kommer få utstå spott och spe tills han måste hämta en handduk, mittfältet som lika bra kunde ha varit en pansarvagn med Essien längst bak, och Anelka/Drogba längst fram. Två spelare som kan avgöra de tätaste matcherna på egen hand, eller tillsammans.
Matchen i matchen: Song v Essien. Den som vinner ytorna framför sin egen backlinje har kommit bra på vägen mot tre poäng.
19.00 En stjärnparad
Vi avrundar kvällen med att ta oss till Camp Nou och lite söndagsfotboll mellan de två mest stjärntäta lagen den här sidan Kristi födelse. Barcelona, som tog en imponerande seger mot Inter i tisdags, kommer med utvilade Leo Messi och Zlatan Ibrahimovic. För att skjuta in lite Zlatan-filosofi till saken: Det är nu Zlatan ska kliva fram och lysa, det är det världens bästa fotbollspelare gör vid tillfällen som dessa.
Kryddan som gör El Clásico till vad den faktiskt är är dock alla de spelare som vet vad det är att vara Barcelona, som vet vad det är vara Real. Barca har Valdes, Puyol, Xavi och Iniesta. Fyra pojkar stöpta och formade i Kataloniens fotbollsskola. Räkna med att alla får starta. Pep, själv Barca-barn, kommer vilja se segern skrivas i de katalanska färgerna.
På andra sidan, de kritvita från huvudstaden, med Benzema, Kaka, Cristiano Ronaldo och Xabi Alonso, och så Iker Casillas, Kung Raul och arvtagaren Higuaín. Madridistas sedan tiden i magen.
Det som gör El Clásico än mer unikt är dess oförutsägbarhet. Det enda man på förhand kan säga är att när klockan slår sju kommer kanonerna ljuda över Barcelona-stad och resultatet kommer stå skrivet i stjärnorna fram tills två timmar senare. Inte mig emot.
14.30. Battle of the Merseyside.
I det blåa hörnet, ett sextonde placerat Everton som inte kan vinna. Man har varken presterat i Europa eller i England och en seger i dagens derby hade betytt oerhört mycket för Moyes och hans anhängare. Ska förlita sig på att Tim Howard vaknat med sin tourettes på rätt sida, att Yobo och Distin bildar det där mittlåset man är kapabla till, att mittfältet med Cahill längst fram kan vara sådär tuffa men samtidigt kreativa som man lyckades med förra säsongen och att Louis Saha gör mål av en pincett och lite klister.
I det röda hörnet, ett sjundeplacerat Liverpool som inte kan vinna. Nyss utslagna ur Champions League och med en alltmer pressad och svettandes spanjor vid rodret. Något säger mig att det är Liverpool som får det svårast idag. Ska förlita sig på att Benitez inte gör några galna byten, att Benayoun och Torres kan förvandla gräs till guld, att Carragher och Agger inte är på sitt benknäckar-humör, och givetvis, och detta är det enda som kan garanteras, att Steven Gerrard springer tills hans ben måste bytas ut.
17.00 Young Guns v Big Guns
På jättelika Emirates tar Premier Leagues junislag nummer 1, Arsenal, emot det tunga Chelsea. Om du hoppas på en jämn Premier League-topp efter nyår ska du heja på Arsenal, annars är det fritt fram att hoppas på Chelsea-seger. Vid Chelsea-seger idag drygar man ut avståndet till tvåan Manchester United till hela fem poäng, nio till interim-trean Tottenham och hela tio poäng till dagens motståndare.
Gunners ska hoppas att Arsene Wenger kokat ihop lite av sitt magiska ungdomselixir, det som får pojkar att spela som män, att Vermaelen och Gallas kan vara sådär säkra bakåt/farliga framåt som bara de kan, att Alexandre Song fortsätter sin väg på att bli en av världens bästa balansspelare och att mittfältet med Nasri, Fabregas, Denilson, Arshavin och en Eduardo på topp känner suget för att springa det där åttorna runt Chelseas försvar som alla vet att man kan.
Chelsea kan ni. Är det någon som inte vet vad man får av Chelsea nuförtiden? Det blir ju så med en stor italienare som huvudansvarig. Vi har Carvalho/Terry, världens bästa mittbackspar (?), (C)ashley Cole som kommer få utstå spott och spe tills han måste hämta en handduk, mittfältet som lika bra kunde ha varit en pansarvagn med Essien längst bak, och Anelka/Drogba längst fram. Två spelare som kan avgöra de tätaste matcherna på egen hand, eller tillsammans.
Matchen i matchen: Song v Essien. Den som vinner ytorna framför sin egen backlinje har kommit bra på vägen mot tre poäng.
19.00 En stjärnparad
Vi avrundar kvällen med att ta oss till Camp Nou och lite söndagsfotboll mellan de två mest stjärntäta lagen den här sidan Kristi födelse. Barcelona, som tog en imponerande seger mot Inter i tisdags, kommer med utvilade Leo Messi och Zlatan Ibrahimovic. För att skjuta in lite Zlatan-filosofi till saken: Det är nu Zlatan ska kliva fram och lysa, det är det världens bästa fotbollspelare gör vid tillfällen som dessa.
Kryddan som gör El Clásico till vad den faktiskt är är dock alla de spelare som vet vad det är att vara Barcelona, som vet vad det är vara Real. Barca har Valdes, Puyol, Xavi och Iniesta. Fyra pojkar stöpta och formade i Kataloniens fotbollsskola. Räkna med att alla får starta. Pep, själv Barca-barn, kommer vilja se segern skrivas i de katalanska färgerna.
På andra sidan, de kritvita från huvudstaden, med Benzema, Kaka, Cristiano Ronaldo och Xabi Alonso, och så Iker Casillas, Kung Raul och arvtagaren Higuaín. Madridistas sedan tiden i magen.
Det som gör El Clásico än mer unikt är dess oförutsägbarhet. Det enda man på förhand kan säga är att när klockan slår sju kommer kanonerna ljuda över Barcelona-stad och resultatet kommer stå skrivet i stjärnorna fram tills två timmar senare. Inte mig emot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
